ceciliacharlie

En flicka i vår gård blev sjuk och dog. Hon lekte för sig själv och ingen tog notis om henne, medan hon fanns till. Hon grät så fort och skälldes lipesill. När hon var död, så fick vi andra lov att se hur fint hon i sin kista sov. Hon skulle bort, vi tänkte knappt på vart. Vi hade på den tiden inte klart begrepp om vad det innebär att dö. Vi skulle bara in och ta adjö. Fast syskonen vis kistan stod med gråt i halsen, såg man hur de glades åt att vara släkt med en som var så fin. De skulle sedan ha konfekt och vin till ära för den döda som var klädd i vitt och hade blommor kring sin bädd. Hon hade inte växt och blivit stor, men skulle ändå lämna far och mor. Det märktes tydligt att på något sätt en underbar förändring hade skett. Vi som ibland gjort narr av henne fräckt. Stod gripna av förvåning och respekt och kände på oss, att hon var förmer än något annan barn i vårt kvarter.
______________________________________________________________________________________________
Av:Hjalmar Gullberg.
Dikten jag valde att skriva om.